Är naturen verkligen allas?
22 juni 2025
Allemansrätten är en grundlagsfäst rättighet som ger alla tillgång till naturen, men den är samtidigt en inskränkning i markägarens egendomsskydd. Denna artikel utforskar allemansrättens juridiska grund, dess sedvanerättsliga karaktär och de begränsningar som följer av hänsyn till markägare och miljö. Allemansrätten är en urgammal sedvanerätt som formellt erkändes i svensk grundlagsstiftning. Den ger alla rätt att röra sig fritt i naturen, med undantag för tomtmark och områden som ligger nära bostadshus. Rätten omfattar även att tillfälligt uppehålla sig på annans mark, plocka bär, svamp och vilda blommor, samt använda vattenområden. Allemansrätten utgör ett undantag från det annars starka egendomsskyddet¹ och att markägare måste tåla att andra vistas på deras mark utan rätt till ersättning. Egendomsskyddet är dock proportionerligt och syftar till att tillgodose angelägna allmänna intressen, såsom friluftsliv och naturvård. Samtidigt är det viktigt att balans upprätthålls mellan allmänhetens rättigheter och markägarens intressen. I Sverige skyddas allemansrätten genom flera lagar. En av de viktigaste är miljöbalken, som både värnar allemansrätten och ser till att den inte missbrukas eller leder till skador på naturen eller problem för markägare. I miljöbalken finns också regler om strandskydd², som ska bevara strandområden för allmänhetens tillgång och skydda växt- och djurlivet. Tillsynsmyndigheter har möjlighet att kräva att markägare ordnar grindar eller tar bort stängsel som otillåtet hindrar allmänhetens tillgång till områden viktiga för friluftslivet. Allemansrätten får inte användas på ett sätt som orsakar stor skada eller besvär för markägaren. Domstolar har till exempel slagit fast att kommersiell forsränning är för ingripande för att räknas som allemansrätt. Det är också tillåtet för kommuner att ta ut avgifter för skidspår, eftersom avgifterna finansierar underhåll av spåren. Dessutom har domstolen bedömt att stängsel som tydligt syftar till att stänga ute allmänheten från friluftsområden kan krävas tas bort. Slutsats Allemansrätten har ett starkt skydd i både grundlagen och miljöbalken. Men hur den får användas avgörs genom en avvägning mellan allmänhetens rätt att vistas i naturen och markägarens intressen. Praxis visar också att allemansrätten förändras över tid och anpassas efter hur samhället utvecklas. ¹Egendomsskyddet innebär att ingen får tvingas ge upp sin egendom eller acceptera begränsningar i hur mark eller byggnader används, om det inte krävs för viktiga allmänna intressen. Den som drabbas har då rätt till ersättning enligt lag. Skyddet gäller både saker, mark och immateriella rättigheter, och stämmer överens med Europakonventionens krav på rimlig balans mellan samhällets behov och den enskildes förlust. ²Strandskyddet enligt miljöbalken finns för att bevara allmänhetens rätt att vistas vid stränder och skydda djur- och växtlivet både på land och i vattnet. Det gäller vid hav, sjöar och vattendrag, normalt 100 meter från strandlinjen, men kan utökas till 300 meter om det behövs. Inom detta område är det förbjudet att bygga eller göra åtgärder som hindrar tillgången till stranden eller skadar naturen. Undantag kan ges om det finns särskilda skäl. Föregående artikel Avtal eller inte avtal – det är frågan Nästa artikel Vem bär ansvaret i en BRF? Comments are closed.