Tvistemålsgränsens betydelse
9 augusti 2025
Vad gränsen innebär
Vid tvister i domstol finns två olika sätt att handlägga målen: 1) förenklade tvistemål (FT-mål) och 2) ordinära tvistemål (T-mål). Skillnaden ligger framför allt i hur omfattande processen blir och vilka kostnader som kan uppstå. För att avgöra vilken form som används finns en beloppsgräns som bestäms av lag. År 2025 är prisbasbeloppet 58 800 kronor. Gränsen går vid hälften av detta belopp, alltså 29 400 kronor. Om det belopp som tvisten gäller är högre än så används det ordinära förfarandet. Är beloppet lägre hanteras tvisten som ett förenklat tvistemål.
Hur beloppet räknas
Vid beräkningen av det omtvistade beloppet räknas både själva skulden eller kravet och den ränta som hunnit löpa fram till dagen då stämningen lämnas in. Även vissa civilrättsliga kostnader, som till exempel inkassokostnader, kan räknas in om det finns stöd i lag eller avtal. Rättegångskostnader och framtida ränta tas däremot inte med i beräkningen. Ränta beräknas normalt endast på kapitalbeloppet, men kan även beräknas på sådana civilrättsliga kostnader om detta följer av lag eller avtal.
Syftet med förenklade tvistemål
Reglerna om förenklade tvistemål infördes för att göra det enklare och billigare att lösa tvister om mindre summor. Handläggningen är mer avskalad och kostnaderna är lägre, vilket gör att fler kan driva sina ärenden vidare utan att riskera stora ekonomiska förluster. Detta framgår tydligt av de lagförarbeten som föregått nuvarande regler, bland annat proposition 1986/87:89 och 2013/14:77.
När undantag gäller
Ett mål som ligger under gränsen för förenklade tvistemål kan ändå prövas som ett ordinärt tvistemål om en part redan i sitt första yttrande begär det och visar att tvisten egentligen gäller ett större ekonomiskt värde än det som yrkas, till exempel om beloppet bara är en del av ett större krav, eller att utgången har särskild betydelse för andra liknande eller närliggande rättsliga frågor. Endast ekonomiska värden beaktas och undantagen används restriktivt. Begäran måste vara tydlig och styrkas med konkreta skäl. I förenklade tvistemål är ersättningen för rättegångskostnader enligt 18 kap. 8 a § rättegångsbalken begränsad till vissa specificerade kostnader, såsom en timmes rättslig rådgivning per instans, ansökningsavgift, resa och uppehälle, vittnesbevisning och översättning av handlingar, och de måste vara nödvändiga och rimliga. Onödig rättegång är ingen grund för undantag, men kan påverka ersättningen eftersom domstolen kan neka ersättning för kostnader som inte är skäligen påkallade. I vissa fall kan en part ändå bli skyldig att betala motpartens kostnader fullt ut, till exempel om man agerar illojalt, förhalar processen eller väcker en uppenbart ogrundad talan.
Konsekvenser för kostnader
Vilken handläggningsform som används påverkar i hög grad hur kostnaderna fördelas. I ett förenklat tvistemål är ersättningen för rättegångskostnader kraftigt begränsad enligt 18 kap. 8 a § rättegångsbalken. I ett ordinärt tvistemål gäller däremot huvudregeln att den som förlorar ska ersätta motpartens skäliga kostnader. En felbedömning av vilken form som ska användas kan därför få stor ekonomisk betydelse.
Vikten av rätt klassificering
Att fastställa rätt handläggningsform redan från början är avgörande för att processen ska bli korrekt och för att undvika onödiga kostnader eller förseningar. Det är viktigt att beloppet räknas ut noggrant och att eventuella omständigheter som kan motivera undantag bedöms omsorgsfullt. På så sätt kan tvisten hanteras på ett sätt som både är rättssäkert och kostnadseffektivt. Föregående artikel Så hyr du ut din lägenhet Nästa artikel När får du en fast anställning? Comments are closed.